Ett eget litet hus. Ett krypin på 25 kvm som jag kan leva runt i. Dansa loss sådant som inte behöver stanna i mig. Och space att yoga, sitta och måla på golvet, vid något av borden eller staffliet, tills kroppen värker och jag glömt tiden igen. Där största lugnet får råda och där jag hålla healingsessioner. Här får jag gömma mig. Och här får jag synas som mest.
Och här finns minnen, små lappar av kärlek, foton och tidningsurklipp. Sådant jag sett på någon konstutställning och bara måste fatta hur man gör. Hur får man till det där blänket. Lappar och kort. Färger och nyanser jag vill komma ihåg. En vacker kärleksförklaring gjord av segel och flaggor. Ord jag sparar och sätter på väggen. Ord som är viktiga. Ord som var viktiga. Ord som är mina och ingen ånger behöver finnas. Någonsin. Inget är för fult för att få finnas, inga känslor oupptäckta varken nu eller sen. Och ur varje litet ting jag sparat kommer något. Jag sparar och vet att om det är något som kravlar fram så kommer det att visa sig. Jag älskar att vara själv här inne. när tiden står stilla och rusar fram på samma gång. Som om allt är möjligt bara jag får utrymme. Att tänka. Utrymme att tänka mina tankar tills de formulerar ett sammanhang. Tills de på egen hand hittar vad de egentligen ville. Här inne kan jag meditera och även om det nu går nästan lika bra på tunnelbanan, så föredrar jag att sitta just här. I min ateljé som rymmer hela universum.