Ett eget litet hus. Ett krypin på 25 kvm som jag kan leva runt i. Dansa loss sådant som inte behöver stanna i mig. Och space att yoga, sitta och måla på golvet, vid något av borden eller staffliet, tills kroppen värker och jag glömt tiden igen. Där största lugnet får råda och där jag hålla healingsessioner. Här får jag gömma mig. Och här får jag synas som mest.

Och här finns minnen, små lappar av kärlek, foton och tidningsurklipp. Sådant jag sett på någon konstutställning och bara måste fatta hur man gör. Hur får man till det där blänket. Lappar och kort. Färger och nyanser jag vill komma ihåg. En vacker kärleksförklaring gjord av segel och flaggor. Ord jag sparar och sätter på väggen. Ord som är viktiga. Ord som var viktiga. Ord som är mina och ingen ånger behöver finnas. Någonsin. Inget är för fult för att få finnas, inga känslor oupptäckta varken nu eller sen. Och ur varje litet ting jag sparat kommer något. Jag sparar och vet att om det är något som kravlar fram så kommer det att visa sig. Jag älskar att vara själv här inne. när tiden står stilla och rusar fram på samma gång. Som om allt är möjligt bara jag får utrymme. Att tänka. Utrymme att tänka mina tankar tills de formulerar ett sammanhang. Tills de på egen hand hittar vad de egentligen ville. Här inne kan jag meditera och även om det nu går nästan lika bra på tunnelbanan, så föredrar jag att sitta just här. I min ateljé som rymmer hela universum.

När summan av två är större än en direkt addition. Som att 1+1=3. Och så är det ju ofta, om du frågar mig. Jag känner det egentligen varje gång som jag får dela mitt flow med någon. Då blir effekten av det vi känner och åstadkommer större än var för sig, även adderat rakt av. Det är riktigt coolt. Och den effekten blir som ringar på vattnet, som bara blir fler och fler. Så därför. Suktar jag efter den tiden mer och mer. Och varje gång blir jag övertygad om att det är sant. Att vi är allt annat än ensamma öar i havet.

Att svära en ed, att sluta en pakt med sig själv. Att alltid alltid leva sant, ärligt, rakt. Och det må storma, riva upp mina sår och jävlas. Men jag läker och sluter så fred med mig själv. En gång för alla, om och om igen. Att jag får ha vidöppet in i min själ. Så mycket jag vill och så ofta jag kan. Min ed att följa.

Bröstkorgen dunkar och inget är lugnt.
Allt rusar.
Blodet forsar.
Hjärtat slår.
Hinner knappt med att dunka sina slag.
Som vore det en älv som från stilla gått till att rasa.
Att känna livet i sig.
Att inte missa en enda sekund.
För nu är nu.
Om sedan vet vi inget.